ARFID är en ätstörning karakteriserad av begränsat matintag och undvikande av vissa livsmedel på grund av rädsla, sensorisk överkänslighet eller negativa upplevelser – inte på grund av oro för vikt. Tillståndet är ofta genetiskt betingat, kan kopplas till autism eller ADHD, och kräver professionell behandling för att förhindra näringsbrist och långsiktiga hälsoproblem.
ARFID – Undvikande restriktiv ätstörning
Arfid, undvikande/restriktiv ätstörning, innebär ett kraftigt begränsat matintag som orsakas av sensorisk känslighet, lågt matintresse eller rädsla för att må dåligt av maten. Diagnosen är relativt ny och förekommer hos både barn och vuxna.
Vad är ARFID?
ARFID är en ätstörning som kännetecknas av ett kraftigt begränsat urval av mat och ett undvikande av vissa livsmedel. Orsaken är ofta sensoriskt obehag, rädsla för negativa konsekvenser eller bristande aptit.
Arfid betyder undvikande/restriktiv ätstörning, från engelskans avoidant/restrictive food intake disorder, och ibland används även ordet matfobi för att beskriva den uttalade rädslan för mat som kan finnas vid tillståndet.
Personer med ARFID har alltså inte nödvändigtvis någon oro för sin vikt eller sitt utseende, till skillnad från vid ätstörningar som anorexia och bulimi.
Ätstörningen skiljer sig också från vanlig kräsenhet. Kräsna barn och vuxna äter oftast tillräckligt varierat för att växa normalt, må bra och klara sociala måltider utan problem. ARFID leder däremot till konsekvenser som viktnedgång, näringsbrist eller svårigheter att fungera i vardagen.
Ätstörningen kan förekomma hos både barn och vuxna och till skillnad från flera andra ätstörningar debuterar tillståndet ofta redan i tidig barndom.
Symtom vid ARFID
ARFID symtom delas in i tre huvudsakliga områden:
- Sensorisk känslighet: Personen reagerar starkt på matens konsistens, lukt, smak eller utseende – till exempel äckelkänsla inför geggig mat eller mat där olika ingredienser rör vid varandra.
- Bristande matintresse eller låg aptit: Personen glömmer bort att äta, blir snabbt mätt eller visar helt enkelt inget intresse för mat och måltider.
- Rädsla för negativa konsekvenser: Personen undviker mat av rädsla för att kräkas, sätta i halsen eller få en allergisk reaktion, ofta efter en tidigare obehaglig upplevelse.
Många som har ARFID känner igen sig i flera områden samtidigt, men ofta dominerar ett av dem.
Symtomen varierar i allvarlighetsgrad och kan se olika ut hos barn jämfört med vuxna. Men gemensamt för alla tre områden är att matintaget begränsas så pass mycket att det påverkar hälsa, tillväxt eller vardagsliv.
Orsaker till ARFID
ARFID orsakas av en kombination av biologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer, snarare än en enskild orsak. Forskning pekar särskilt ut genetik och sensorisk känslighet som de starkaste förklaringarna.
Biologiska faktorer
Genetik: En svensk tvillingstudie från Karolinska Institutet visar att risken att utveckla ARFID till 79 % kan förklaras av genetiska faktorer (Dinkler et al., 2023). Det gör diagnosen till en av de mest ärftliga ätstörningarna som hittills studerats.
Sensorisk känslighet: Många med ARFID har en medfödd över- eller underkänslighet för smak, doft, konsistens eller utseende på mat, vilket gör vissa livsmedel svåra att äta. Detta är även vanligt vid autism, vilket förklarar varför de två tillstånden ofta förekommer tillsammans.
Psykologiska faktorer
Rädsla efter en obehaglig upplevelse: En traumatisk händelse kopplad till mat, till exempel att sätta i halsen eller få matförgiftning, kan göra att personen börjar undvika liknande mat eller hela måltider av rädsla för att det ska hända igen.
Ångest och oro: Många med ARFID har en allmän benägenhet till ångest, som förstärker rädslan för att äta. Ju mer maten undviks, desto starkare kan rädslan bli, vilket gör att matintaget minskar ytterligare över tid.
Miljömässiga faktorer
Måltidsmiljö: Höga krav kring mat eller återkommande konflikter vid måltider kan förstärka och vidmakthålla ett redan restriktivt ätande, även om miljön i sig sällan är den bakomliggande orsaken. Det är en av anledningarna till att stöd till föräldrar och vårdnadshavare ofta ingår i behandlingen.
Hur diagnostiseras ARFID?
ARFID klassificeras som en egen diagnos, skild från andra ätstörningar och från vanlig kräsenhet. Diagnoskriterierna kräver också att det begränsade ätandet inte beror på matbrist eller kulturella och religiösa skäl.
Arfid diagnostiseras enligt DSM-5 när det begränsade matintaget leder till minst en av fyra konsekvenser (American Psychiatric Association, 2013):
- Viktnedgång eller utebliven tillväxt: Betydande viktnedgång hos vuxna, eller att barnet inte växer och ökar i vikt som förväntat.
- Näringsbrist: Bristande intag av viktiga vitaminer, mineraler eller energi som påverkar hälsan.
- Beroende av kosttillskott eller sondmatning: Personen behöver kosttillskott eller sondmatning för att täcka sitt näringsbehov.
- Försämrad psykosocial fungering: Svårigheter att fungera i vardagen på grund av matintaget, till exempel att personen inte kan äta tillsammans med andra.
Utredning vid ARFID
Det finns ingen fristående, standardiserad ARFID-utredning i Sverige. Utredning sker i stället vanligen via barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), vuxenpsykiatrin, primärvården eller hos en dietist, ofta i samband med utredning för andra tillstånd som autism eller ADHD.
En utredning vid ARFID brukar kartlägga matvanor, ätbeteende och vilka livsmedel personen undviker, samt följa upp tillväxt och vikt hos barn.
Vid misstanke om samsjuklighet remitteras patienten ofta vidare, till exempel till en neuropsykiatrisk utredning.
ARFID hos barn
Hos barn kallas ARFID ofta i vardagligt tal för selektiv ätstörning eller selektiv ätovilja, även om begreppen inte alltid betyder exakt samma sak.
Barn med ARFID äter en mycket begränsad kost, ibland bara fem till tio olika livsmedel, och vägrar konsekvent att smaka på ny mat.
Måltiderna kan bli en källa till konflikt i familjen, eftersom barnet reagerar starkt på ny konsistens, lukt eller på att olika sorters mat rör vid varandra på tallriken.
Det är läge att söka hjälp när det begränsade ätandet påverkar barnets tillväxt, energinivå eller sociala liv, till exempel om barnet inte kan äta i skolan eller hos kompisar.
Så länge barnet växer normalt och mår bra räcker det oftast med att föräldrar erbjuder varierad mat utan att tvinga fram ätande. Men om ätsvårigheterna kvarstår över tid, eller om barnet undviker allt fler livsmedel, bör primärvården eller BUP kontaktas för en bedömning.
ARFID hos vuxna
ARFID hos vuxna ser ofta ut som en fortsättning på svårigheter som funnits sedan barndomen, utan att någon diagnos någonsin ställts.
Många vuxna med ARFID har utvecklat strategier för att dölja sitt begränsade ätande, men tillståndet påverkar ändå vardagen på flera sätt.
Sociala situationer som middagar, resor och arbetsluncher kan bli påfrestande att hantera, och näringsintaget blir ofta ensidigt. Om du känner igen dig i symtomen som vuxen kan en bedömning inom vuxenpsykiatrin eller primärvården vara ett bra första steg.
ARFID och autism
Autism är den vanligaste samsjukligheten vid ARFID, och flera studier visar att personer med autism har en högre risk att utveckla ätstörningen jämfört med normalbefolkningen (Sader et al., 2025).
Sambandet förklaras av faktorer som är gemensamma för båda tillstånden:
- Sensorisk känslighet: Många med autism har en stark känslighet för sensoriska intryck som smak, lukt, konsistens och utseende på mat, vilket gör att de undviker vissa livsmedel eller hela livsmedelsgrupper.
- Begränsade intressen och rutiner: Autism innebär ofta ett behov av förutsägbarhet och fasta rutiner, vilket även kan gälla matvanorna. Många äter därför ett litet antal livsmedel och kan bli oroliga eller upprörda om de erbjuds något nytt eller oväntat.
- Svårigheter att kommunicera behov: Kommunikationssvårigheter kan göra det svårt att uttrycka varför viss mat känns obehaglig eller skrämmande. Det kan bidra till att rädslor kring mat kvarstår och förstärker det begränsade ätandet över tid.
Sambandet går åt båda hållen: barn och vuxna som utreds för ARFID visar ofta autistiska drag, vilket gör att en autismutredning ibland blir aktuell i samband med ARFID-utredningen.
ARFID och ADHD
Precis som vid autism finns en tydlig överlappning mellan ARFID och ADHD. Studier visar att barn med ADHD oftare uppfyller kriterierna för ätstörningen än barn utan diagnosen (Kaşak et al., 2025).
Kopplingen förklaras av flera kärnsymtom vid ADHD:
Impulsivitet och oregelbundna matvanor: Impulsivitet är ett kärnsymtom vid ADHD och kan göra det svårt att hålla fast vid regelbundna måltider eller planera en balanserad kost. Matintaget blir därför ofta oregelbundet snarare än medvetet begränsat.
Ouppmärksamhet och bristande matintresse: Svårigheter att koncentrera sig kan göra att måltider glöms bort eller hoppas över, utan att det handlar om rädsla för maten. Mönstret liknar den låga aptit och det bristande matintresse som är ett av arfids tre symtomområden.
Sensorisk känslighet: Barn med ADHD har i studier visat högre sensorisk känslighet för mat än barn utan diagnosen, vilket kan leda till selektivt ätande.
Vid ADHD handlar svårigheterna alltså oftare om ouppmärksamhet och impulsivitet. Vid autism handlar de i stället oftare om ett behov av rutin och förutsägbarhet.
Kan ARFID växa bort med åldern?
Det är möjligt att vissa personer kan uppleva att ARFID minskar eller förändras med åldern.
En studie som följde barn och unga med ätstörningen i två år visade att ungefär hälften fortfarande uppfyllde kriterierna för diagnosen vid uppföljningen, medan den andra hälften hade förbättrats eller tillfrisknat (Kambanis et al., 2025).
Sensorisk känslighet och lågt matintresse var de starkaste förutsägarna för att symtomen skulle kvarstå, medan rädsla för negativa konsekvenser oftare klingade av över tid.
Ju tidigare barnet får stöd med gradvis exponering för nya livsmedel, desto större är chansen att de selektiva ätbeteendena mildras. Utan behandling kan ARFID däremot kvarstå långt upp i vuxen ålder, särskilt när det är starkt kopplat till sensorisk känslighet.
Är ARFID farligt?
Obehandlad ARDID kan bli allvarligt, eftersom det begränsade matintaget riskerar att leda till näringsbrist, viktnedgång och i vissa fall bristande tillväxt hos barn.
Utöver de fysiska konsekvenserna påverkas ofta det psykosociala livet, till exempel skolgång, socialt liv eller arbete.
Studier visar också att barn med ARFID har tio gånger högre risk att också ha en intellektuell funktionsnedsättning eller autism, jämfört med barn utan arfid (Wronski et al., 2025).
Sambandet beror sannolikt på delade underliggande orsaker, snarare än att arfid i sig framkallar dessa tillstånd. Ju tidigare ARFID upptäcks och behandlas, desto mindre är risken för allvarliga konsekvenser på lång sikt.
Hur behandlas ARFID?
ARFID behandlas i första hand med kognitiv beteendeterapi (KBT) anpassad specifikt för ätstörningen.
Behandlingen bygger på gradvis exponering och träning, och pågår oftast under flera månader beroende på hur omfattande det begränsade ätandet är.
En ARFID-behandling brukar innehålla följande delar:
- Kartläggning: Behandlaren kartlägger vilka livsmedel personen äter i dag, vilka som undviks och varför – till exempel på grund av konsistens, rädsla eller lågt matintresse.
- Psykoedukation: Personen och eventuella föräldrar får lära sig hur ARFID fungerar och varför gradvis exponering är effektivt, för att öka motivationen inför de svårare stegen.
- Gradvis exponering och ätträning: Nya livsmedel introduceras i små, hanterbara steg tillsammans med en behandlare, ofta med start i mat som liknar sådant personen redan äter.
- Uppföljning av näring och vikt: Vid uttalad näringsbrist eller kraftig viktnedgång knyts dietist eller läkare till behandlingen för att säkerställa att kroppen får den näring den behöver.
Stöd till föräldrar och vårdnadshavare
För barn ingår ofta stöd till föräldrar och vårdnadshavare som en central del av behandlingen, eftersom familjen påverkar måltidssituationen varje dag.
Föräldrarna får konkreta strategier för hur de kan bemöta ätovilja utan att skapa mer stress kring maten, till exempel hur måltider kan struktureras och hur exponeringsövningar kan genomföras hemma.
Tips till dig som anhörig
Att stödja någon med ARFID som anhörig är en balansgång mellan tålmodighet och konkret handling. Fyra saker gör störst skillnad i vardagen:
- Var tålmodig och undvik att pressa: Kritik eller påtryckningar kring matval förstärker ofta ångesten och gör det svårare att äta. Bemöt istället personen med empati, även när rädslan eller obehaget känns obegripligt utifrån.
- Skapa en lugn och förutsägbar måltidsmiljö: Regelbundna måltider utan press att äta minskar stressen kring mat. Håll måltiderna sociala och konfliktfria, så byggs en mer avslappnad relation till mat upp över tid.
- Introducera ny mat i små steg: Låt personen titta på, lukta på eller röra vid ett nytt livsmedel innan de behöver smaka på det. Den gradvisa exponeringen minskar ångesten och gör det lättare att vänja sig i egen takt.
- Lyssna utan att döma: Fråga om och lyssna på personens oro kring mat. En trygg dialog gör det lättare för personen att sätta ord på och bearbeta sina rädslor.
Är ARFID och selektiv ätstörning samma sak?
Nej, inte alltid. Selektiv ätstörning är ett vardagligt begrepp som ofta beskriver ett begränsat matintag utan att det nödvändigtvis innebär en klinisk diagnos, medan ARFID är en formell diagnos enligt DSM-5.
Ett barn eller en vuxen kan alltså vara selektiv i sitt ätande utan att uppfylla kriterierna för ARFID, som innebär konsekvenser för vikt, näring eller vardagsfungerande.
Skillnaden ligger med andra ord i allvarlighetsgraden, och i om det begränsade ätandet faktiskt påverkar hälsan.
ARFID test
Det finns självskattningstest online som kan ge en indikation på om upplevda symtom stämmer överens med ARFID. Ett sådant test kan däremot aldrig ställa en diagnos.
Det kan bara en psykolog, psykiater eller läkare göra genom en professionell utredning. Ett högt resultat på testet betyder att det kan vara läge att söka vidare bedömning.
Hos Elly Care kan du få en psykologisk bedömning och prata med legitimerade psykologer som har erfarenhet av ätstörningar. Vi hjälper även dig som förälder eller vårdnadshavare med konkret stöd i hur du kan bemöta ditt barns matsvårigheter i vardagen.
Vanliga frågor om ARFID
ARFID är en diagnostiserad ätstörning som orsakar betydande stress, näringsbrist och hälsoproblem – inte bara en preferens för viss mat. Medan många barn är något matkräsna, påverkar ARFID personen psykiskt och fysiskt på ett sätt som kräver professionell hjälp och oftast varat längre tid.
Ja, ARFID förekommer oftare hos personer med autism och ADHD. Vid autism är sensoriska problem vanliga, vilket kan göra vissa matstrukturer svåra att hantera. Det är viktigt att utredas för dessa diagnoser om ARFID förekommer, eftersom behandlingen kan skilja sig åt.
I allvarliga fall kan ARFID leda till näringsbrist, viktminskning, trötthet och utvecklingsproblem – särskilt hos barn. Därför är det viktigt att få professionell hjälp tidigt för att säkerställa adekvat näring och minska långsiktiga hälsorisker.
ARFID kan förbättras betydligt med rätt behandling, ofta genom exponeringsterapier och kognitiv beteendeterapi. För vissa försvinner det helt med åldern, medan andra behöver långsiktig stöd. Tidigt ingripande ökar chansen för positiv utveckling.
Det är viktigt att inte tvinga eller straffa, utan i stället skapa en avslappnad måltidsmiljö utan stress. Erbjud mat utan förväntningar, respektera barnets gränser och arbeta tillsammans med en terapeut för att långsamt utöka matutbudet på barnets egna villkor.
Ja, enligt forskning från Karolinska Institutet kan nästan 80 % av risken för ARFID förklaras av genetiska faktorer. Det betyder att om en förälder eller närmare släkting har haft ARFID eller liknande matproblem, är risken högre.
Behöver du stöd eller har en fråga?
Vi har psykologer redo att hjälpa dig.
Upplever du symtom idag?
Har du funderat på att träffa en psykolog?
Skriv ditt namn och nummer om du vill att vi ska kontakta dig för ett kostnadsfritt konsultationssamtal.
Tack! Din fråga har skickats. Vi återkommer till dig.
- American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (5th ed.). American Psychiatric Publishing.
- Bryant-Waugh, R. (2013). Avoidant restrictive food intake disorder: An illustrative case example. International Journal of Eating Disorders, 46(5), 420–423.
- Dinkler, L., Wronski, M.-L., Lichtenstein, P., Lundström, S., Larsson, H., Micali, N., Taylor, M. J., & Bulik, C. M. (2023). Etiology of the broad avoidant restrictive food intake disorder phenotype in Swedish twins aged 6 to 12 years. JAMA Psychiatry, 80(3), 260–269. https://doi.org/10.1001/jamapsychiatry.2022.4612
- Kambanis, P. E., Tabri, N., McPherson, I., Gydus, J. E., Kuhnle, M., Stern, C. M., Asanza, E., Becker, K. R., Breithaupt, L., Freizinger, M., Shrier, L. A., Bern, E. M., Eddy, K. T., Misra, M., Micali, N., Lawson, E. A., & Thomas, J. J. (2025). Prospective 2-year course and predictors of outcome in avoidant/restrictive food intake disorder. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 64(2), 262–275.
- Kaşak, M., et al. (2025). Selective eating and sensory sensitivity in children with ADHD: A comparative study of ARFID symptom profiles. International Journal of Eating Disorders. https://doi.org/10.1002/eat.24512
- Kurz, S., Van Dyck, Z., Dremmel, D., Munsch, S., & Hilbert, A. (2015). Early-onset restrictive eating disturbances in primary school boys and girls. European Child & Adolescent Psychiatry, 24(7), 779–785.
- Nicely, T. A., Lane-Loney, S., Masciulli, E., Hollenbeak, C. S., & Ornstein, R. M. (2014). Prevalence and characteristics of avoidant/restrictive food intake disorder in a cohort of young patients in day treatment for eating disorders. Journal of Eating Disorders, 2(1), 21.
- Norris, M. L., Spettigue, W. J., & Katzman, D. K. (2016). Update on eating disorders: Current perspectives on avoidant/restrictive food intake disorder in children and youth. Neuropsychiatric Disease and Treatment, 12, 213–218.
- Sader, M., et al. (2025). The co-occurrence of autism and avoidant/restrictive food intake disorder (ARFID): A prevalence-based meta-analysis. International Journal of Eating Disorders.
- Sharp, W. G., Berry, R. C., McCracken, C., Nuhu, N. N., Marvel, E., Saulnier, C. A., Klin, A., Jones, W., & Jaquess, D. L. (2013). Feeding problems and nutrient intake in children with autism spectrum disorders: A meta-analysis and comprehensive review of the literature. Journal of Autism and Developmental Disorders, 43(9), 2159–2173.
- Thomas, J. J., Lawson, E. A., Micali, N., Misra, M., Deckersbach, T., & Eddy, K. T. (2017). Avoidant/restrictive food intake disorder: A three-dimensional model of neurobiology with implications for etiology and treatment. Current Psychiatry Reports, 19(8), 54.
- Thomas, J. J., & Eddy, K. T. (2019). Cognitive-behavioral therapy for avoidant/restrictive food intake disorder: Children, adolescents, and adults. Cambridge University Press.
- Wronski, M.-L., Kuja-Halkola, R., Hedlund, E., Martini, M. I., Lichtenstein, P., Lundström, S., Larsson, H., Taylor, M. J., Micali, N., Bulik, C. M., & Dinkler, L. (2025). Mental and somatic conditions in Swedish children with the broad avoidant restrictive food intake disorder phenotype. JAMA Pediatrics.
- Zickgraf, H. F., & Ellis, J. M. (2018). Initial validation of the Nine Item Avoidant/Restrictive Food Intake disorder screen (NIAS): A measure of three restrictive eating patterns. Appetite, 123, 32–42.