Dissociativ identitetsstörning
(multipel personlighetsstörning)
Den här artikeln går igenom dissociativ identitetsstörning (DID) som är ett tillstånd där personen upplever sig ha flera identiteter, där varje identitet har sina egna unika egenskaper. Vi går igenom vanliga symtom, dess orsaker och behandling bland annat.
Vad är dissociativ identitetsstörning?
Dissociativ identitetsstörning är ett tillstånd där en person utvecklar flera olika identiteter eller personligheter. Dessa identiteter kan ha olika namn, åldrar, kön, minnen och beteenden och kan växla i kontroll över personen vid olika tillfällen.
De kan uppleva sig själva som separata individer och kan ha olika sätt att reagera på omvärlden.
Personen kan uppleva luckor i minnet, där vissa identiteter inte har tillgång till information eller händelser som andra identiteter varit med om.
I vissa fall är individen medveten om sina olika identiteter, medan de i andra fall kan vara omedvetna om varandra.
Vanliga symtom vid dissociativ identitetsstörning
Dissociation:
Individen upplever sig själv som flera separata enheter snarare än en sammanhållen identitet.
Minnesförlust:
Har oförklarliga minnesluckor som sträcker sig utöver vanlig glömska.
Glömmer viktiga personliga händelser, som vad man gjort eller sagt.
Upptäcker att man gjort saker utan att minnas att man gjorde det (exempelvis att ha köpt saker eller rest någonstans).
Identitetsförvirring:
Känner sig ibland som flera separata individer snarare än en sammanhängande person.
Betraktar sig själv utifrån, som om de vore en åskådare av sitt eget liv.
Derealisation:
Upplever sig vara frånkopplad verkligheten.
Svårigheter i vardagen
Problem med arbete, relationer och socialt liv på grund av oförutsägbara identitetsväxlingar och minnesluckor.
Kan uppleva förvirring när andra berättar om händelser som de inte minns.
Hör inre röster eller har en intern dialog:
Kan höra röster från olika identiteter inom sig själv.
Kan uppleva en känsla av inre konflikter mellan identiteterna.
Orsaker till Dissociativ identitetsstörning
Dissociativ identitetsstörning (DID) utvecklas ofta som en överlevnadsstrategi efter upprepade traumatiska händelser i barndomen.
Det är under barndomen, särskilt innan 6 års ålder, som hjärnan utvecklar en sammanhängande identitet. Om denna period är traumatisk kan det rubba denna utveckling. De traumatiska händelserna kan handla om:
- Fysisk, emotionell eller sexuell misshandel
- Allvarlig försummelse (brist på trygghet, kärlek och omsorg)
- Förlust av vårdnadshavare
- Vittne till våld eller andra traumatiska händelser
- Medverkan i extrema eller kultliknande miljöer
Om ett barn är med om ett extremt hot kan alltså dissociation bli ett sätt att distansera sig från smärtan.
Då stänger barnet av medvetandet och separerar traumatiska upplevelser från sitt vardagliga jag.
För att hantera den överväldigande stressen skapas olika identiteter som bär olika delar av upplevelsen. Detta skyddar barnet från att behöva hantera hela traumat på en gång.
Om ett barn utsätts för trauma men har tryggt vuxenstöd minskar risken att utveckla DID. Om de traumatiska upplevelserna å andra sidan ignoreras ökar risken.
Olika typer av dissociativa störningar:
Dissociativ amnesi
Dissociativ amnesi är en oförmåga att minnas viktiga personliga händelser, ofta kopplade till trauma eller stress.
Symtom vid Dissociativ amnesi:
- Oförklarlig minnesförlust som antingen är begränsad till en specifik händelse eller generell där större delar av minnet är borta.
- Svårigheter att återkalla information, såsom namn, adresser och viktiga datum. Vid mer allvarliga fall kan personen glömma sin egen identitet.
- Plötslig och oförutsägbar minnesförlust, alltså att personen kan upplevas förvirrad eller känna sig vilse i en bekant miljö.
Orsaker:
- Svåra trauman och stress. Personer som har varit med om barndomstrauman, krig eller naturkatastrofer, eller förlust av en nära person kan utveckla dissociativ amnesi.
- Långvarig emotionell stress.
- Svår depression, ångest eller PTSD kan leda till att delar av minnet blockeras som en hanteringsstrategi.
Dissociativ motorisk störning
Dissociativ motorisk störning är en neurologisk störning där personen upplever fysiska symtom som påverkar deras rörelseförmåga, men där det inte finns någon medicinsk förklaring.
Symtom vid Dissociativ motorisk störning:
- Plötslig förlamning eller muskelsvaghet. Förlamningen kan vara partiell, alltså att man blir svagare, eller fullständig, att man har ingen rörelse alls.
- Ofrivilliga skakningar och spasmer. Rörelserna kan vara oregelbundna och ändras beroende på situationen.
- Oförmåga att tala eller svårigheter med röstproduktion. Detta trots att stämbanden fungerar normalt.
- Onormala rörelsemönster, stelhet eller förlorad finmotorik.
Orsaker:
- Trauma och psykologisk stress. Tidigare eller pågående trauma kan ligga bakom störningen, då kroppen reagerar på stressen genom att uttrycka symtom fysiskt istället för emotionellt.
- Dissociation. Hjärnan kan koppla bort vissa kroppsfunktioner som ett sätt att hantera psykisk belastning.
- Tidigare neurologiska eller medicinska tillstånd. Personer som tidigare haft en fysisk skada kan utveckla dissociativa symtom, även när skadan är läkt. Det kan bero på att hjärnan associerar vissa rörelser med smärta eller trauma.
Depersonalisation/derealisationssyndrom (DDD)
Depersonalisation/derealisationssyndrom (DDD) är en dissociativ störning enligt DSM-5, där personen upplever känslor av att vara frånkopplad från sig själv (depersonalisation) eller från verkligheten (derealisation). Tillståndet kan förekomma både som en egen diagnos och som symtom vid andra psykiska tillstånd.
Här kan du läsa mer om overklighetskänslor
Behandling av Dissociativ identitetsstörning
Psykoterapi, särskilt traumafokuserad terapi, är den mest effektiva behandlingsformen för DID. Målet med behandlingen är att personen ska stärka sin förmåga att hantera stress och känslor, bearbeta traumatiska minnen som kan ha orsakat dissociationen, och förbättra kommunikationen mellan identiteter för att minska konflikter och förbättra funktion i vardagen. I vissa fall, om personen vill, kan man arbeta mot en integration av identiteterna.
Oftast är det den dominerande identiteten, som ofta inte är densamma som den ursprungliga, som söker hjälp. När personen söker hjälp beror det oftast på att den har svårt att hålla ihop de olika identiteterna och blir då överväldigad.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) och dialektisk beteendeterapi kan även vara hjälpsamt. Oavsett behandlingsform är behandlingen ofta långvarig och kräver en individuell anpassning beroende på personens svårigheter.
Diagnos och utredning
- Först sker en bedömning av psykolog eller psykiater, där fokus är djupgående samtal om symtom, livshistoria, minnesluckor, identitetsväxling och dissociation.
- Sedan får personen utföra diagnostiska tester för att undersöka personens dissociativa symtom och kartlägga kring eventuella identiteter.
- Uteslutning av andra diagnoser som har liknande symtom, såsom schizofreni, bipolär sjukdom, borderline och neurologiska sjukdomar.
- Personen behöver även observeras över tid för att se mönster i identitetsväxling och minnesluckor.
- Enligt DSM-5 krävs för diagnos att:
– Två eller fler distinkta identiteter eller personlighetsdelar finns.
– Det förekommer återkommande minnesluckor som inte kan förklaras av vanlig glömska.
– Tillståndet orsakar kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i vardag, arbete eller relationer.
– Symtomen är inte en direkt effekt av droger, läkemedel eller annan sjukdom (t.ex. epilepsi).
Är det vanligt med Dissociativ identitetsstörning?
DID har diagnostiserats hos cirka 1,5 % av världens befolkning. (Prevalensen är dock omtvistad eftersom många fall kan vara feldiagnostiserade eller oupptäckta).
Det är alltså en relativt ovanlig diagnos. Diagnosen är däremot svårställd och har ofta feldiagnostiserats, vilket gör att det inte går att säga exakt hur många som har den.
Källa: DSM-5 (American Psychiatric Association, 2013 – uppdaterad version DSM-5-TR, 2022)
Vad menas med att fejka Dissociativ identitetsstörning?
Att fejka dissociativ identitetsstörning innebär att en person medvetet låtsas ha sjukdomen utan att faktiskt uppfylla de diagnostiska kriterierna. Om en person fejkar DID överdriver personen symtom eller hittar på dem, av olika anledningar.
Det kan handla om att söka uppmärksamhet, ekonomisk ersättning eller undvika ansvar. Verklig DID tar lång tid att diagnostisera, och fejkade fall avslöjas ofta genom inkonsekvenser vilket troligen hinner upptäckas under en långt gående utredningsprocess.
Vid verklig DID är identiteterna oftast omedvetna om varandra, medan de som fejkar ofta uppvisar dramatiska växlingar på kommando. Fejkade fall har också ofta stereotypa eller överdrivna karaktärer, medan äkta DID-personer har identiteter som utvecklats organiskt över tid.
Dissociativ identitetsstörning hos barn
Dissociativ identitetsstörning (DID) ser olika ut beroende på ålder och utvecklingsstadium. Barn upplever DID annorlunda än vuxna, både i hur symtomen uttrycks och hur de hanteras.
Hos barn kan identiteterna likna låtsaskompisar, fantasifigurer eller alternativa versioner av barnet själv. Växlingar kan ske snabbt och kan vara mer subtila än hos vuxna.
Hos barn kan minnesluckorna tolkas som glömska eller förvirring och föräldrar kan märka att barnet inte minns saker andra barn vanligtvis brukar komma ihåg. Hos vuxna brukar minnesluckorna vara mer påtagliga och ge större konsekvenser.
För barn kan det vara svårt att skilja på sina identiteter och de kanske inte förstår att de har DID. De kan tala om ”andra röster” eller ”vänner i huvudet” utan att se det som något ovanligt.
Därmed kan DID hos barn även misstas för dagdrömmeri, men även impulsivt beteende eller koncentrationssvårigheter.
DID hos barn må vara svårare att identifiera än hos vuxna, men är också lättare att behandla och förebygga från att bli kronisk, som den ofta har hunnit bli hos vuxna. Tidig behandling kan alltså förbättra prognosen avsevärt.