Selektiv mutism
Selektiv mutism kan beskrivas som ofrivillig tystnad. Det är ett ångestsyndrom som uppstår i barndomen, där barnet är ofrivilligt tyst i särskilda situationer. Främst förekommande är att ett barn som pratar obehindrat hemma är oförmögen att tala i skolan. Selektiv mutism svarar väl på behandling, men obehandlat kan det kvarstå intill vuxen ålder eller utveckla annan psykisk ohälsa.
Selektiv mutism debuterar oftast i förskoleålder, och är en oförmåga att tala i vissa situationer trots att barnet vill och kan prata. Tystnaden kan skilja sig från barn till barn, där vissa barn inte kan prata alls i vissa situationer, medan andra barn fortfarande kan viska eller säga enstaka ord och meningar.
På grund av den ofrivilliga tystnaden kan barnet ibland uppfattas som trotsigt eller envis, men tillståndet är till följd av ångest och inte en ovilja att tala. Det är vidare viktigt att inte pressa barnet till att prata, eller försöka tvinga fram ord, då detta kan förvärra mutismen.
6 vanliga symtom vid selektiv mutism
- Det finns en stark konstrast i barnets sociala förmåga och talförmåga utanför hemmet:
Diagnosen selektiv mutism kräver att barnet talar obehindrat i vissa situationer, oftast är detta hemma med familjen eller ensam med någon enstaka klasskamrat. - Barnet kan uppfattas som otrevligt eller blygt:
Det är vanligt att barnet inte hälsar, tackar eller använder sig av andra artighetsfraser, vilket kan göra så att vissa vuxna uppfattar barnet som otrevligt eller blygt. - Barnet uppfattas som orolig, rädd eller obekväm utanför hemmet:
Eftersom att selektiv mutism är en form av talängslan kan man märka av andra tecken på ångest hos barnet utanför hemmet, såsom gråtmildhet. - Social isolering:
Det är vanligt att barnet undviker sociala situationer för att minska på ångesten. - Upplevs som klängigt:
Det är vanligt hos barn med olika ångesttillstånd att vilja vara nära en vårdnadshavare, och kan uppfattas som motvillig att lämna ens sida. - Emotionella utbrott:
Ibland kan det vara svårt för ett barn med mycket ångest att reglera sina känslor, vilket kan ofta resulterar i känsloutbrott av ilska eller sorg. Barnet kan även uppfattas som känsligt eller lättirriterat.
Diagnoskriteriet för selektiv mutism
Återkommande problem med att tala vid situationer där det förväntas att tala.
Barnet kan inte prata vid sociala situationer såsom skolan, när det finns gäster eller vid fritidsaktiviteter, trots ett ohämmat talande i hemmet.
Mutismen stör utbildningen eller sociala relationer.
Tystnaden har pågått i en månad i följd.
Tystnaden eller problemet med att kommunicera kan inte förklaras av en bristande förståelse av språket.
Problemet kan inte förklaras av en annan kommunikationsstörning eller psykossjukdom.
Vad är det som orsakar selektiv mutism?
Det är fortfarande oklart varför selektiv mutism uppstår. Det är troligen en kombination av psykologiska, miljömässiga och genetiska faktorer. Selektiv mutism har kopplats till en ärftlighet för olika ångesttillstånd. Selektiv mutism förekommer även oftare hos flickor än pojkar, men det stämmer för de flesta ångesttillstånd.
Trots att det är svårt att veta vad som orsakar selektiv mutism är det etablerat att press kan göra tillståndet värre. Att försöka tvinga fram ord ur barnet, eller stressa barnet över dess oförmåga att tala ökar förväntan på att barnet ska prata, vilket i sin tur ökar barnets rädsla för att tala.
Utredning för selektiv mutism
Utredningsprocessen för selektiv mutism är lik utredningar för andra ångesttillstånd, och innefattar en kartläggning av ångestframkallande moment, och att behandlaren samlar information om hur tillståndet yttrar sig hos barnet.
Eftersom selektiv mutism innebär en talängslan för barnet är det vanligt att en nära anhörig är med under utredningsmomenten och delar av behandlingen. Vidare, eftersom att det kan vara svårt för barnet att berätta om tillståndet innehåller utredningen ofta intervjuer med anhöriga, skolpersonal och observationer av barnet i olika miljöer
Olika behandlingsmetoder mot selektiv mutism
Selektiv mutism behandlas ofta med kognitiv beteendeterapi (KBT) där en variation av interventioner och insatser görs. Behandlingen för selektiv mutism har en bättre prognos desto tidigare det administreras.
I en KBT behandling mot selektiv mutism ingår ofta:
- Att patienten får exponeras för rädslan och talängslan.
- Avslappningsövningar för ångest
- Styrka positiva känslor och självförtroende med social färdighetsträning
- Att ändra på sitt tankesätt med hjälp av kognitiv omstrukturering
Behandling för selektiv mutism inkluderar ofta närstående från barnets liv. I början av en behandling närvarar ofta en vårdnadshavare som barnet känner sig trygg med, och senare i behandlingen kan barnet få social färdighetsträning med en klasskamrat som patienten är bekväm med.
Samsjuklighet – kopplingen mellan selektiv mutism och andra psykiska tillstånd
Selektiv mutism är ett ångesttillstånd, och det är inte ovanligt att det finns en samsjuklighet med andra ångestsyndrom. Främst förekommande är en komorbiditet med social ångest. Selektiv mutism anses ofta vara en störning framkallad av hög social ångest.
Seperationsångestsyndrom är även vanligt att ha i samband med selektiv mutism. När kriterierna för selektiv mutism uppnås samt att barnet även har en påtaglig rädsla för att separeras från sin vårdnadshavare så ställs båda diagnoserna.
Autism och selektiv mutism förekommer även som samsjuklighet, men även viktigt att skilja på diagnoserna. Barn med autism kan ha svårigheter i alla sociala situationer medan barn med selektiv mutism enbart har svårt i vissa situationer
Selektiv mutism hos vuxna
Selektiv mutism kan kvarstå till vuxen ålder om den är obehandlad. Det är vanligt att man då, till följd av sin obehandlade diagnos, utvecklat andra psykiska besvär. Det är vanligt att vuxna med selektiv mutism har svårt med att hitta arbete, eller har kanske haft svårt att slutföra sin utbildning. Vuxna med selektiv mutism kan lida av depression, självmordstankar, missbruk och social isolering.
Hur ska man bemöta barn med selektiv mutism?
Tänk på att skapa en miljö som är tryggt för barnet att tala i, utan att sätta press på barnet att prata. Detta kan innebära att samtala med barnet mycket utan att ställa direkta frågor, men lämna små utrymmen för barnet att prata i om så önskas.
Att inte ställa direkta frågor avdramatiserar tystnaden. Det är viktigt att komma ihåg att selektiv mutism innebär ofrivillig tystnad, och att barnet oftast vill prata. Vidare innebär detta att barnet vill bli inkluderat i samtal och social kontakt, och inte bli lämnad ensam.
Tips till föräldrar med barn som lider av selektiv mutism
För barnet är tystnaden elefanten i rummet, så tänk på att avstigmatisera och avdramatisera tystnaden. Om det är gäster över, eller någon annan social situation där barnets selektiva mutism kommer fram kan man skapa situationer där barnet kan vara med i det sociala sammanhanget utan att behöva prata, såsom enkla lekar eller spel.